Att få en Ängel i sin famn är något man kanske ALDRIG kan beskriva med ord.

Nej de kanske aldrig går men jag kan försöka lägga ner de i min blogg att för er berätta känslan när min lille ängel föddes.

Den 18 Januari skulle jag få hålla i min efterlängtade son för första gången för snart 5 år sedan.

Tankarna var runt om mig att jag aldrig skulle få höra hans röst få se hans levande ögon.

Men att få träffa honom var en känsla som jag kände var delad i två olika känslor.

Jag hade aldrig bemött döden på så nära håll och hur skulle de kännas att få hålla om sitt barn som man burit i 9 månader dött?

Samtidigt var jag så längtansfull att få se mitt mirakel som jag ÄLSKAT såå och längtat massor.

Mina värkarbeten startade av sig själv vid 05 tiden på morgonen ..vi åkte in till förlossningen med tunga steg..gråten satt i halsgropen av olika känslor.. vi möttes av läkare och barnmorskor som gav oss ett rum vid 10.30 dom tog hål på hinnorna och ut från mig rann fostervattnet som var mekonomfärgat.. han hade troligen bajsat ner sig inne i magen och svalt de vilket inte är så bra. Men vi viste ju redan att han var död.

Mina värkar sattes igång ordentligt efter detta och jag hade såå ont.. nu kunde jag inte tänka på döden utan mer fokusera mig på att han skulle ut ur mig.... han fastnar på vägen igenom förlossningen och jag skriker av smärta och sorg...MITT Barn   in kommer en överläkare och lossar honom ur mitt bäcken upp på min mage 13.41 känner jag en varm liten kropp som ligger på mig..jag vågar inte titta ner han LEVER ju inte...

Hör hur min älskade man gråter och tittar på honom... Jimmy tar sig an honom och jag gråter...varför varför ska de här få bli så... vi hade planerat så mycket för honom...

En liten ängel kom till oss men vände snabbt om för att föralltid leva ovan molnen och se ner på sin mamma och pappa.

2 Dygn hade jag honom hos mig..ville inte släppa taget men bestämde oss att efter namngivelsen skulle vi lämna förlossningen..de var de tyngsta stegen jag någonsin tagit från en förlossning och bemötandet ute på parkeringen på huddinge sjukhus var fruktansvärt. Där gick lyckliga nyblivna föräldrar med sina små i bilstolen....

Själva gick vi i sorg med ett ljus i handen som nyblivna föräldrar.......ALDRIG har en resa tagit så hårt på mig.. jag minns de som i går smärtan och glädjen i ett.. Vi lyckade skapa ett barn men han vände om och blev den vackraste ängeln vi sett och VI.....VI HAR HAFT honom I VÅR FAMN....

Snart ska vi får en liten igen och oron är offatbart nervöst för vi vet VET hur de onda känns...

Kram på er som orkat läsa

Dream on